IFK:s 2014 – och en tarmundersökning

Du ska göra en tarmundersökning och får möjligheten att välja.

Antingen kommer själva processen att ta 25 sekunder och vara mycket smärtsam under hela tiden, förutom mot slutet, då lidandet trappas ner. Eller så tar processen åtta sekunder, och är lika smärtsam, men den här gången avbryts allt mitt i den värsta plågan.

Vad väljer du?

Det handlar om vad du prioriterar, upplevelsen eller minnet av den.

Om du väljer den korta undersökningen finns det risk för att du kommer att minnas den som mycket värre, än om du hade valt den längre. Våra hjärnor är så pass konstruerade att vi egentligen inte kommer ihåg mycket annat än hur saker börjar och slutar.

För att använda ett gångbart exempel, så har många snöat in på det faktum att serien avslutades med fyra matcher utan förlust. Försvaret var stabilt. Anfallsparet öste in mål. Alla kämpade som besatta (kanske för att de var så illa tvungna, till skillnad från motståndarna).

Men det är verkligen ingen rättvisande minnesbild av 2014.

Så här började det ju: Gunnar, Khalili och Smedberg hade visserligen lämnat, men samtidigt hade försvaret stärkts med en norsk bronsmedaljör, och i anfallet hade vi nu en landslagsman ihop med Kujovic och Thelin, och så den nye, Kamara. I backlinjen fanns en blivande VM-spelare. Vi hade inga jättestora förhoppningar, men kanske en åttondeplats?

Sen hände verkligheten. Det finns trots allt förklaringar till att sponsorerna tappade intresset, till att folk slutade att gå till Parken, eller ens följa laget via Csports. Kort sammanfattat: Laget var för dåligt, för ojämnt, för oinspirerat. Det var helt enkelt inte kul att följa dem längre.

Så här i efterhand sammanfattar jag 2014 års brister med tre frågor, som var och en bidragit till dåliga resultat, men under olika delar av säsongen.

1. Våren: Varför Thelin/Nyman?

Det finns de som påstår att Thelin fick för få chanser. Nja, det är väl inte helt sant. Däremot fick han för få chanser intill en rutinerad och pålitlig anfallare (ex. Kujovic, som ej förvånande skadade sig direkt). För samspelet med Nyman fungerade faktiskt inte alls. Detta visste vi sedan tidigare (hösten 2013, som går till historien som den mest hopplösa i mannaminne). Nu fick de en vårsäsong på sig att på att ytterligare bevisa det faktumet. Facit: 1 mål (Nyman). Kamara fick äntligen lämna bänken, och när Kujovic blev frisk … då började vi fundera på försvarsspelet.

2. Vår/sommar/höst: Varför offensiva ytterbackar?

Av någon anledning valde Janne att satsa på två hyperoffensiva ytterbackar i Tkalcic och Meneses. Det gav emellertid ingen som helst effekt på målgörandet framåt, däremot släppte man inte mängder av mål bakåt. Det var som om Janne fått för sig att det här var en lämplig säsong att ”spela topplag”. Jag förstår att det inte är vidare roligt att bara göra samma sak år ut och år in, och att det här med offensiva ytterbackar är ett sätt att utveckla spelet på. Men det här var fel år. Och, undrar en lekman, ska inte försvarare i första hand försvara?

3. Sommar/höst: Varför ersattes inte Skjönsberg?

Det blev heller inte bättre av att Morten Skjönsberg, den ende verkligt skickliga försvarsspelaren i truppen (statistiken talar här sitt tydliga språk, källa: rajderajraj), fick lämna av personliga skäl, för att snart skriva på för Stabaek för noll kronor. Någon ersättare fanns inte till hands, och fastän det fanns gott om tid att ordna med en så lät man bli. Vi klarar oss väl kvar ändå, tycktes man tänka. Men nu rasade försvaret ihop totalt. Wiklander lämnade frysboxen och bytte plats med Falk Olander. Målen rasade in, fastän vi själva nu kunde börja göra egna. Vi bytte målvakt. Och han tog knappt en boll. Fanns det något insläppt mål som var omöjligt att ta?

 

Det löste sig alltså inte förrän Andreas Johansson blev mittback, förrän kniven var placerad mot strupen, vi började tänka cyniskt, slog långa bollar, lät försvarare försvara. I samma veva slog vår motivation motståndarnas klass, och vi slapp superettan (noterbart är att när motivationen sedan sjönk, mot sönderköpta DIF i avslutningen, blev vi utspelade).

Så, bästa IFK. Varför har ni gjort det så svårt för er? Det här cyniska spelet var ju nyss vår spelidé, i alla matcher? Vi supportrar föredrar helt klart ett ”rakare spel” som leder till poäng och stabilitet än ett vackert spel som leder till förnedring.

Och hur ska ni se till att det just är de där tre raka segrarna som definierar framtiden och inte de andra tjugosju matcherna?

 

… men i rättvisans namn måste också påpekas att den här säsongen även utmärkte sig i positiv bemärkelse. Här kommer fyra starka anledningar till varför vi trots allt vill minnas 2014.

1. Kidsen
Så länge jag har följt IFK har det talats om att slussa fram egna produkter in i A-laget. Malak Ertas, Petrit Burniku, Jimmy Hellström, Admir Dedic med flera, har hajpats i J-landslag för att sedan glömmas bort. Plötsligt visar det sig att man kan ta in en 23-åring från Sylvia som presterar bättre än alla de dyra. Och så Fransson, Telo, Nyman, Mitov, Wahlquist, Dagerstål, Gentrit, Setterberg … Detta är det klart bästa med IFK just nu. Och det känns som att det bara har börjat. Martin Andersson nästa?

2. Kontrakten
Ni minns vad vi pratade om förra hösten? Ja, precis, alla dessa stjärnor som lämnade klubben utan att vi fick vettigt betalt för det. Ut gick allsvenskans skyttekung, han som hade blivit allsvenskans skyttekung, och assistkungen. Gunnar fick frågan redan i februari om hur han såg på sitt kontrakt. Sedan fick han frågan varje vecka fram till han stack. IFK har lärt sig av detta. Andreas Johansson och David Mitov Nilsson hade i år utgångna kontrakt, men detta blev aldrig något bekymmer. De förlängde ju redan i vintras. Och i somras fick Linus Wahlquist nya år på kontraktet. Framförhållningen får mig att se ljust på framtiden.

3. Tröjan

Det här med sken och verklighet. I många fall är skenet överlägset. Visst att vi förlorat mot BP, Falkenberg och Mjällby. Men vi är snyggast i allsvenskan, och det kan ingen ta ifrån oss.
Obs! Jag är seriös.

4. Breddförvärven

Janne har inte lyckats särskilt bra med sina spetsförvärv på senare år. Lawan, Meneses och Skagestad har inte rosat marknaden. Men breddförvärven har varit stora succéer. Traustason och Kamara är två spelare av allsvensk toppklass som plockades in utan särskilt hård konkurrens. Andra breddförvärv som lyckats under året är Modou Barrow och Isaac Kiese Thelin, dessvärre i andra lag. Noterbart är att det i regel handlar om offensiva spelare. Vi behöver alltså inte lägga de stora resurserna just där, Janne verkar fixa det med små medel också.