En krönika om ett SM-guld: Fotboll är på låtsas – vi är på riktigt

Efter att ha bevittnat segrar på O’Learys i Gamla stan har jag lycklig traskat mot Slussen. Där lägger människor ut madrasser över gångbanan för att övernatta i kylan.
Människor som du och jag.
Hur kan man i en sådan värld bry sig om fotboll?
Det här är min personliga förklaring till varför jag ändå håller på.

Jag hade en hemlig sidoplan. Istället för att utnyttja biljetten till Swedbank Stadion skulle jag gå i skogen. Trampa runt i Nackareservatet, ta med kaffe i termos, kanske några Singoalla med kladdkakssmak. Klockan 15:00 skulle jag slå på mobilen, inte tidigare.

Om IFK har vunnit guld skulle jag jubla.

Om de inte vunnit skulle jag slå av telefonen. Gå vidare.

Men om du firar ett guld i skogen, hörs det då?

Den här krönikan försöker behandla hur någon kan bry sig om fotboll i en tid då miljontals människor tvingas lämna sina hem. Flyktingboenden brinner. Världen brinner. Och för egen del har mycket förändrats sedan jag drog igång Go Peking som 14-åring. Jag har två barn, har fått andra prioriteringar. Av olika goda skäl kände jag mig tvungen att avvakta resan till Malmö.

Dagen innan får jag klartecken, köper den sista biljetten på 06:20-tåget. Dyr som ett flyg till en annan kontinent. På sätt och vis reser jag också till en främmande värld, går all-in på SM-guld.

Så pass mycket att jag inte alls oroar mig för returresan. För vid det laget vet jag redan att jag kommer att ha svårt att på ett vettigt sett ta mig hem. Alla tåg är utsålda, både lördag och söndag, är ju långhelg. Flygen går vid omöjliga tider. Bussen tar tolv timmar. Jag skickar ut en trevare via Twitter. ”Kan jag lifta med någon?”

Efter ett fåtal minuter skriver Henkedge, en vän, men främling, från Gnällbänken:
”Åk med oss. Cricka Hult kör bilen.”

De senaste veckorna har jag fått anledning att argumentera fotboll med många människor, och med mig själv. De vet ju att jag har följt det här laget, har varit svårt att undgå. Och de undrar, hur känns det nu? Vad tror jag? Varför håller du på?

Sanningen är att jag under dessa dagar drabbas av olust. Inte bara för att just vår fotboll plötsligt bevakas med samma allvar som en revolution. Utan också för att jag efter att ha bevittnat segrar på O’Learys i Gamla stan lyckligt har traskat mot Slussen. Där lägger människor ut madrasser över gångbanan för att övernatta i kylan. Människor som du och jag.

Hur kan man i en sådan värld bry sig om fotboll?

Det här är min personliga förklaring till varför jag ändå håller på.

Det har inget med medaljer eller spelsystem att göra.

Det handlar om er, eller rättare sagt: om oss. Det handlar om EEG, som lät mig hyra hans lägenhet när jag fick jobb i Norrköping. Det handlar om The Pro, som fixade en cykel. Det handlar om Crille, som ville luncha när han i fjol fick nys om att jag börjat tillbringa dagar på Karolinska Institutet. Nu lekar våra barn ihop när papporna tittar på matcherna.

Det handlar också om Conny, Ola, Laya, Barabbas, Olli, Andreas, Jeppe, Mats, Olof, Froste, Erik, Kafka, Kim, Per, Magnus, Polo, Kristofer, Henke, Fredrik, Apelsinen, Loffa, Josef, Gustav, Göran, Cadde, Ahlström, bröderna Girell. Och många, många fler. Några nämnda, åtskilliga glömda. Vänner, kamrater.

När jag själv var barn kände jag inga andra IFK:are förutom nära släktingar. Jag bodde i Nacka, ett identitetslöst nära-stockholm-samhälle, varför min identitet var starkt förknippad med laget från Norrköping, faktiskt även med staden. Min pappas stad. Farmors stad. Jag hade nästan aldrig varit där, men jag fick min dos Norrköpingsnostalgi ändå.

Allt det där snacket om fabrikerna, förr näst störst i riket, de 12 SM-gulden.
Allt det mäktiga som inte längre fanns.

Vad gör man? Man startar en sajt. 14 år gammal frälses jag av internet. Nu slipper jag gå till biblioteket för att läsa gårdagens Corren (NT fanns inte). Sajten blir störst. Den finns kvar. Genom den, genom det här laget, har jag fått en större verklighet.

På tåget på väg till Malmö skriver jag ett inlägg om Go Peking på Instagram. Vagnarna är fyllda med vittröjade människor. Så många att det är enkelt att peka ut dem som reser i ett annat ärende. Jag njuter, hävdar att matchen mot MFF fungerar som en final på 17 år med den här hemsidan. Ett hollywoodslut skulle innebära en seger för de vita riddarna, men en mer ärrad manusförfattare skulle sluta berättelsen med att pojken från Nacka möter 6000 personer på läktaren. Resultatet oviktigt.

En historia om att hitta hem.

Men det blir ju det där hollywoodslutet, i alla fall för fotbollsspelarna. Tidernas IFK-lag besegrar de före detta svenska mästarna. Det är Nyman. Det är Fransson. Det är Mitov. Det är Telo. Det är Wahlqvist. Det är alla de andra. Grabbarna på plan, hälften är från stan. Jag hamnar i någons famn, jag blir buren på läktaren. En förlust vore business as usual, men en vinst går inte att föreställa sig. När det sker känns det lika sannolikt som att möta en levande död.

Kroppen har ingen inövad reaktion på detta, svarar inte på vad som sker. Jag har halvt på skämt halvt på allvar satt upp som ett livsmål att se IFK ta ett guld (förra har jag inget minne av), men jag tror inte att det kommer att ske. Omöjligt att föreställa sig. För en sekund sipprar det igenom, jag gråter, men bara för en sekund. Så tillbaka till verkligheten. Bara en fotbollsmatch. Slut, vi går därifrån.

Dricker champagne vid bilen. Jag och mina nya vänner från Göteborg. En märklig känsla, intill miljonprogramslängorna vid arenan. Solen bränner våra kinder. Förbipasserande gratulerar. I bilen under milen hem lyssnar vi på ”When we were winning” med Broder Daniel, äter veganpizza i Jönköping. Ingen fattar någonting. Vi pratar om det, vi är glada. Men det går inte att begripa.

Varför då?

Kanske för att alla år i mörkret har härdat. Att ha förväntningar är att riskera att tappa greppet helt. IFK har inte varit nådiga mot drömmare. Dyngförluster mot Bodens BK, Friska Viljor, Café Opera. 0-0-matcher mot Väsby på Vilundavallen. Identiteten fick en ironisk twist, vi är bäst och sämst samtidigt. Vi håller på Murphys lag.

Christoffer Nyman har rätt när han säger att resultaten inte har spelat någon roll för honom, IFK är alltid IFK. Och det är det som är problemet. Verkligheten har i åratal trummat i oss att vi är ett fotbollslaglag i nivå med Gais, Trelleborg och Brommapojkarna. Ibland sämre.

Men självbilden har sagt: SM-guld. Gunnar Nordahl. Ove Kindvall. Tomas Brolin. Bara den yttersta toppen är gott nog. Decennium efter decennium. År efter år. Månad efter månad. Dag efter dag. Kränkta av verkligheten. Det gör något mer en.

Hur ska man kunna förklara detta för någon som inte varit med?

Samtidigt är detta ytterst lite en historia om fotboll. Janne Anderssons triumf har avhandlats tidigare, kommer att avhandlas igen. Det som gör detta SM-guld så ojämförligt vackert är att det ändå betyder något utanför fotbollsplanen. Grabbarna på plan som hälften är från stan är en symbol för en industristad på dekis som ersatts av en kunskapsstad. De har nobbat lockrop från andra landsdelar, stannat kvar hos släkt och vänner. Hos föreningen de följt genom livet.

Glöm Norrköpingsnostalgin a’la Plura, Stenmark, Krunegård. Detta är här och nu. Det här laget har tagit det största och mest bragdartade guldet i Norrköpings historia. Då är då och nu är nu. Dessa killar ska som första IFK Norrköping-generation kvala till Champions League.

Det gjorde aldrig Gunnar Nordahl.

I bilen längs E4:an nynnar jag på Rubliners låt ”Mot Parken”, en rad som jag sjungit på många gånger tidigare (ofta reflexartat) och ryst av tanken, för den har sammanfattat allt. Hela min strävan.

”Och man ska aldrig mera höra, att IFK var mycket bättre förr.”

Men den kanske största förklaringen till varför jag skriver den här berättelsen är generationerna.

Precis som att Linus Wahlqvist har en pappa som är IFK:are har jag det. Det var förstås med honom mitt intresse föddes. Nu har vi vunnit. Han ringer och är lycklig. Det finns fler släktingar som är glada. Min morbror ser nästan alla hemmamatcher, men bor i Stockholm, han ska till Tyska torget. Det finns ännu fler. Jag tänker på min morfars bror Arne, kanske den störste supporter IFK har haft. Han hade detaljkoll på allt som hände kring klubben från lägenheten på Östermalm, men saknade internet. Efter några år begrep vi anledningen. Han prenumererade fortfarande på NT.

Vi brukade sitta ihop vid släktsammankomsterna, alla generationerna. Säsong efter säsong.

Vi fann varandra redan i hallen. Nu är han död sedan många år. Han hade gråtit i dag.

Numera är jag inte yngst. Mina barn är också IFK:are. Dottern är stolt i skolan. Hon har ett bra försvar när andra säger Hammarby och AIK. Hon svarar: Men var ligger ni i tabellen? Fotbollen binder samman gammal och ung. Fotbollen berättar något om oss. Den är på låtsas, men vi är inte det.

På morgonen efter Norrköpingsspelarnas guldfest på Hugos, som jag besöker med mina västkustkamrater, vaknar jag hemma hos pappas faster Kerstin. Hon är född i Skåne, men avskyr landskapet och följer IFK dag för dag genom tidningen och bekanta. Hon gillar Totte. Vi dricker te och äter smörgås och tittar på 24nt. Vi pratar ofta om laget.

Så som man gör om man gör med andra IFK-utsatta, oavsett ålder, yrke, status, nationalitet.

Någon timme senare vankar jag ner mot stationen längs ett öde Norrköping. På rådhustornet hänger banderollen från gårdagen: IFK Norrköping SM-guld 2015. För tankarna till ”Tillbaka till framtiden”, snart slår blixten ned i tornet. Är det sant alltihop?

Jag sätter mig på tåget som tar mig hem till Stockholm. Skannar av flöden i två timmar. Det tar aldrig slut. När jag till sist kommer innanför dörren har 6-åringen gjort en IFK-teckning. Det står IFK IFK IFK och så har hon ritat av två löv, för hon vet att jag tycker om att gå i skogen. Hon har gjort en ”naturvandring på gården”.

2-åringen ska sova, jag tar över nattningen. Han blir glad, jag nynnar på ”Folk dom säger” och tänker det som en godnattvisa.

Han svarar ”kloka”, ”snoka”, ”göra”, ”höra”, ”Peking”.

Jag sitter vid sängkanten. Alltsammans tränger in i medvetandet. Jag gråter.

Fotboll är på låtsas.

Vi är på riktigt.