En höst utan Gunnar och Imad

Vi kommer nu gå från att ha Allsvenskans hetaste anfallspar de senaste omgångarna till, ja vadå egentligen?

För det första så gör det mig väldigt stolt att IFK faktiskt har spelare som presterat riktigt bra och som andra klubbar är intresserade av och villiga att betala pengar för. Det är inte riktigt som i fallet Bruno Santos där vi i princip fick betala för att bli av med spelaren i fråga.

Gunnar har genomgående under tre säsonger varit en av lagets absolut viktigaste spelare och producerat poäng i nummer som i varje fall jag inte ens kunde drömma om när han värvades. Man kan helt klart säga att Janne visste vad han gjorde när jag (kanske flera andra också?) drog en suck och undrade när IFK egentligen skulle sluta med den typen av panikvärvningar som vi sett alldeles för mycket av under 2000-talet.

Med tanke på vad Gunnar visat under tiden i den blåa stjärnans tjänst så förvånar det mig inte alls att han är attraktiv för lag som Konyaspor och Celtic. Det som dock förvånar- och till viss del gör mig besviken är att han de facto lämnar.

Jag må kanske vara naiv men jag trodde att Gunnar hade gjort sitt ”ute på kontinenten”. Sanningen är att han inte presterade någonting alls under sina år i Hannover, Vålerenga , Esbjerg, Reading, Fredrikstad och ÍBV (nio mål på sex säsonger!) och nu när han hittat tryggheten och presterat på topp så kändes det som att han skulle värdesätta det högre.

Sättet han och hans agent har ”förhandlat” på via media är dessutom inget annat än ett hån mot så väl klubb och supportrar men framförallt mot Janne som faktiskt helt och hållet räddat hans karriär. Jag förstår Janne till fullo när han varit minst sagt irriterad på det beteendet.

Jag tycker att han borde visat större tacksamhet mot ovan nämnda parter och jag tycker att den här övergången lämnar en bitter eftersmak. Det är tydligen skillnad på isländska anfallare och isländska anfallare…

Imad Khalili då?

Han är den spelare i dagens trupp som varit i klubben längst, bortsett från spelare från de egna leden – såklart.

Även Imad Khalili har fått sin karriär ”räddad” av IFK Norrköping. Man har valt att satsa på honom år efter år trots alla skador och hans inte riktigt helgjutna insatser och nu under den här säsongen har vi fått se vilken klasspelare han är.

Det som i mina ögon skiljer sig markant mellan dess två herrars övergångar är sättet de lämnar på.

Hade jag varit en proffesionell fotbollsspelare som i mina yngre dagar var väldigt skadedrabbad och kanske inte riktigt utvecklades i samma takt som det förväntades och därför var tvungen att lämna klubben i mitt hjärta så hade det gjort ont, riktigt ont. Jag hade inget hellre velat än att en dag kunnat motbevisa alla belackare och ta mig tillbaka till klubben jag älskar.

Det är där Imad Khalili står nu och det är vi står nu. Jag hade gjort precis likadant som Imad och skrivit på för Helsingborg och jag tror inte att jag hade kunnat ha det fokus som krävs för att prestera på topp mot Helsingborg heller.

Jag hoppas att Imad blir klar för Helsingborg innan matchen på söndag och att man får med en klausul som inte gör honom spelbar i den matchen. I övrigt kan jag bara önska honom all lycka till.

Jahopp. Vad ska IFK göra nu?

Mitt förtroende för Janne Andersson är 100%.

Jag suckade över ovan nämnda värvning av Gunnar, jag suckade när Petru Racu skickades iväg (som ersattes av Andreas Johansson och det vet vi ju hur det gick), jag tyckte att det var rätt att sälja Astrit för de pengarna man fick – men suckade lite över att ingen ersättare värvades. Janne vet vad han gör, det är därför Janne har hand om IFK Norrköping och det är därför jag sitter och skriver det här.

Det har ryktats om att en viss gammal adept till Janne Andersson vid namn Emir Kujovic är på väg till klubben. Emir har precis som Gunnar haft ett par år utomlands där det har gått lite upp och ner, där han pangat in mål och blivit bänkad om vartannat.

Jag vet inte vad en värvning av Kujovic med lön, sign on-bonus och allt vad det heter skulle gå på men jag har vid det här laget lärt mig läxan och känner att: vill Janne ha honom så vill jag ha honom.

Om Emir Kujovic eller någon annan inte värvas så har vi Totte Nyman och Isaac Thelin att tillgå som forwards. I ärlighetens namn så kan jag tycka att det är en lite tunn uppsättning för ett allsvenskt lag men vad fan? Man måste få spela för att utvecklas och det är ju bara att kolla på vilka kliv Gerson tog när Astrit lämnade i fjol.

Nu när Rawez Lawan också äntligen är tillbaka (nästan ett nyförvärv redan där), varför inte spela honom brevid någon av de hårt arbetande Totte och Thelin? Jag tror att de skulle passa bra ihop och Totte och Isaac skulle inte behöva spela 90 minuter varje match. På det slänger vi in Genta Citaku i truppen ordentligt för att inte tappa bredden.

Det blir nog bra ska ni se, Framåt Kamrater!